Dagar i Palma.

Den rara.

​Jag har plats 22D i kabinen på väg till Palma de Mallorca. Ett säte som andra, men ändå inte. Bredvid mig sitter en familj om två vuxna och tre barn från Umeå. Pappan bredvid mig och vid honom det yngsta barnet, en liten nyfiken tjej i fem-sexårsåldern och glasögon. Pappan pratar lite smått med mig på ett avspänt sätt. Flickan tittar en hel del på mig och jag ger henne mina tax free-broshyrer när hon vill göra som hennes syskon gör, och hon låter sin mjukishäst hälsa på mig.

     När knappt en timme av resan återstår, byter pappan och flickan plats. Och hon börjar då småprata med mig om allt och inget och visar sånt som händer på skärmen som sitter i ryggstödet framför. Jag är lite reserverad men berättar en del om de djur som visas på monitoren, som att en dromedar har en puckel och kamelen två. Efter ett tag frågar hon mig om jag är killlig och försöker lite försynt kittla mig i midjan.

     När vi börjar nedstigningen och inflygningen tar hon sin pappas hand och säger till mig att hon är lite flygrädd, och jag berättar att det är flygplanets hjul som vecklas ut när golvet under oss börjar låta. Vi landar och jag plockar ihop mitt handbagage och säger hej då och önskar familjen en fin semester. Jag har sett att mamman tittat mot mig några gånger och nog undrat nog vem det är som pratar med hennes dotter. Den lilla flickan säger då att de alla ska följa med mig. Jag ler lite extra och går iväg i mittgången.

     På väg mot bagageutlämningen ses vi igen och vi vinkar, och hon håller jämna steg med mig en bra bit och vi säger hej då och vi säger hej då igen ett flertal gånger. Vi är en stund på jorden.

Andra kvällen.

Jag kliver in på Bar Gibson vid halv tio. Sätter mig vid disken och frågar bartendern om hon har något som piggar upp, varpå hon svarar: ”Now that’s a difficult question!" Efter ett tag inser jag att frågan är öppen för tolkning, så jag lägger till att jag menar nåt att dricka.

     Efter Cava, Espresso och en iskall Sambuca lämnar jag Gibson för en av barerna i la Lonja, tidigare Bar Flora som startades av två svenskar för tre år sedan, men nu drivs av en man från Colombia. Han är inte säker, men tror att det svenska paret övergivit barlivet för att bilda familj. Vi fortsätter med att diskutera Sveriges och Colombias brottslighet en stund, så jag glömmer bort att fråga hur det kommer sig att de under bröllopet jag var på i Cali för 25 år sedan, ställde whiskyflaskor på middagsborden istället för vin.

     Jag provar barens lenaste rom innan ägaren Rodrigo tycker att jag bör besöka en jazzklubb som ligger runt hörnet. Där leder en smal trappa mig upp till ett litet rum som förutom scenen med musiker, huserar ett trettiotal gäster. Jag beställer en Cava och efter några minuter tar ett ungt sällskap, som jag hör är svenskar, plats vid ett par bord bredvid mig.

     Vi pratar lite smått, en av de unga killarna och jag, och jag frågar om de är musiker? Nej, säger han, han spelar i och för sig gitarr och de alla uppskattar musik, men de ramlade bara in på jazzklubben av en händelse.

     Under den timme jag ser och lyssnar, hinner jag förstå att de riktiga jazzkonnosörerna applåderar och inte sällan busvisslar efter musikernas soloprestationer. Det ger extra liv till upplevelsen, och jag kommer att tänka på applåderna när flygplanen tar mark på Mallorca.

     När sessionen är över och klubben ska stänga och de unga svenskarna är på väg ut, vänder sig killen jag tidigare pratat med mot mig och viskar: "Jag har aldrig träffat någon så cool som du!". Efter att den första förvåningen släppt kommer jag att undra över vilken uppväxt den killen har haft? Och var? Fortfarande fundersam betalar jag min cava och vandrar hemåt.

Lördag.

Efter några dagar av vandringar och besök i katedralen med terrasserna, tänker jag ta mig ut i den tropiska kvällen. En vän säger att jag inte ska missa Montalbarra på Calle Pes de La Farina. En sån adress är inte nådig att hitta eller komma ihåg, så jag skriver upp den. Istället för telefon tar jag med mig min plåtask med väldigt små, fina cigariller, och som inte lämnar en stickig eftersmak i munnen.

     Det är tidig kväll. En halvtimme senare irrar jag runt bland smågator och gränder, och inte ett enda affärsbiträde vet var Montalbarra eller Calle Pes de La Farina ligger, eller vad som ligger runt hörnet för den delen. Delar av mina fötter värker, skorna är inte nya men aldrig använda. Jag ger upp och beger mig mot Hotel Can Alomars rooftop-bar i hörnet av Carrer de Sant Feliu och Passeig del Born. Jag har läst om den och nu vill jag se den inför framtida besök.

     Och hotellet är vackert och ljuvligt. Inrymt i ett 1800-tals palats där det smakfulla fått råda. Med restaurang och bar utomhus på andra våningen där terrasserna omges av lika eleganta 100-åriga träd som reser sig upp från Born. På vägen ned ser jag mig själv i hisspegeln. Skjortan börjar tappa formen i värmen som ännu inte lagt sig några grader för natten och håret står på ända. Jag beslutar mig för att gå hem och rätta till självförtroendet. I lägenheten häller jag upp en Campari is, duschar och plåstrar mina fötter.

     När skymningen kommer tar jag mig ned utefter Born till havet och den alls inte långa vägen till Santa Catalina. Bar Cuba ligger bra till. Kön går snabbt, det tar fem minuter innan jag kliver in i hissen upp till utebaren. Och till kvällens sorgligaste upplevelse. Det går ganska snabbt att beställa av kvinnan i kassan. Men en straight vodka blir på spanskt sätt en vodka med Sprite. Och trehundrafemtio riksdaler för en cava och vodka torde ta priset. Dessutom har jag ingenstans att stå förutom mitt i en hop av människor. Jag har svårt att röra mig. Jag står i ett folkhav där det inte går att umgås och jag har en utsikt jag inte når. Jag häller cavan i vodkan, sveper den och tar hissen ned till gatan igen och traskar bestämt upp några kvarter till Carrer de la fàbrica, där uteserveringarna står på rad. Inget lockar, så jag ger mig av mot gamla stan igen.

     Hos Bar Bishop växlar jag några ord med ägaren Rodrigo innan jag tar mig till Beatnik, Puro Hotels restaurang och bar. Ganska snart efter att jag ställt mig vid bardisken kommer en kvinna och ställer sig framför mig. Med ryggen mot mig. Hon vinkar till några väninnor, surplar på sin drink och står kvar. Med ryggen mot mig. Jag är osäker på om jag bör peta på henne. Hon står så i fem minuter och går sedan bort till väninnorna igen. Jag bestämmer mig för att gå vidare.

     Eftersom Montalbarra fortfarande hägrar tar jag hjälp av en taxi. Chauffören pekar så på en gränd och säger att jag ska in där och glida runt första svängen till höger. Efter en kort promenad, fast till vänster efter gränden, så ligger Montalbarra där framför mig. Lika stökig som på bilderna, lika underbart oansad men betydligt större. Stora salen är som en tågstation dit man går för en biljett öl. De flesta gästerna sitter i ett rum längre in. Bartendern serverar mig en öl i ett fint kurvigt glas. Men vill man ta sig ett bloss får ölen stanna inne, så jag ställer den på bordet hos ett vänligt par från Argentina.

     Ganska snart undrar en man vad mitt företag heter. En annan frågar vilket företag jag är VD för. Det kan vara så att min vita skjorta och svarta byxor med veck förleder. Jag svarar att jag dragit mig tillbaka, men att jag innan dess var min egen chef. Männen verkar nöja sig med svaret. Själv nöjer jag mig med kvällen och ger mig iväg hemåt. Imorgon blir det sol igen.

Senare.

Vännen får inte riktigt till det med kaffeapparaten. En kaffekapsel trilskas. Det visar sig att han i tre dagar använt kapslar som ligger i skålen med använda. Sen skämtar han om att jag är åldersdement, samtidigt som han äter upp min medicin och de vitaminer jag lagt på bordet bredvid maskinen.

En stund på jorden.

Thomas i juli 2025.